Los Suecos - svenskarna på solkusten
Vissa kallar det “Funkan”, platsen dit tusentals svenskar flyttar varje år. Andra säger “flyktinglägret”. I och runt turistorten Fuengirola på den spanska solkusten bor idag 30 000 svenskar.
Här finns svensk skola, svenska tidningar och radio, konditorier och livsmedelsaffärer med Skogaholmslimpor och falukorv. Det handlar inte längre om golfande pensionärer som flyttar hit - utan vanliga svenska barnfamiljer. Alla med en gemensam dröm -- ett liv i solen.
TV4:s Kalla Fakta reportrar Johan Åsard och Jacek Machula upptäckte ett Sverige i miniatyr, med alla de problem som uppstår när integrationen uteblir.
Vi får träffa Kent och Mari som driver livsmedelsbutiken Tre Kronor, och vi får följa med ungdomarna Micke och Tim ut i nattlivet. Den svenska kolonin isolerar sig och Spanien känns långt borta. Och barnen är de som drabbas värst. I den svenska skolan i Fuengirola lär sig eleverna varken spanska eller svenska tillräckligt bra.
Samtidigt ökar motsättningarna med spanska ungdomar. Något de spanska beslutsfattarna tycker är beklagligt:
- Svenskarna förlorar själva på att de inte lärt sig mer om det land de valt att leva i, säger den socialdemokratiske borgmästarkandidaten Salvador Moreno.
Jag vill kunna känna mig stolt
|
Anna Bylin, student vid Stockholms universitet, reagerar på Kalla Faktas syn på integration. |
- Jag var elev på svenska skolan, Costa del Sol åren 1991-96, skriver Anna. Mitt barndomshem är alltjämt där. Min mor och min lillasyster bor kvar och min syster tog studenten 2001. Jag skriver detta med anledning av reportagen om Costa del sol. Det ena sändes i Mosaik och det andra i Kalla fakta. Det är främst Kalla Faktas reportage som jag vill diskutera.
Jag och flera med mig, vill att det borde göras ett program som tar upp fler vinklar av hur det är och har varit att vara utlandssvensk på Costa del sol. Vi kände oss obekväma i den roll som tilldelades oss i dessa reportage. Idag bor jag i Stockholm, liksom flera av mina före detta klasskamrater från svenska skolan. Jag tar snart examen på Stockholms universitet.
Som jag ser det handlar det Kalla fakta försökte skildra om flera saker. Det som togs var problemen kring integration. Vad som inte togs upp handlar om utbildning och förändring.
Integration är bara en sidan av myntet
Kalla Fakta studerade främst integrationen och de kulturella mötena eller krockarna. De fokuserade på krockarna, som just nu tycks figurera i svensk media. Jag har svårt att avgöra varför det efter 30 år plötsligt blivit intressant, men jag välkomnar en diskussion om det finns ett behov, vilket det tycks finnas. Frågan jag ställer mig är dock vem som har det största behovet. Här finns en mängd olika kandidater, och det är omöjligt att låta alla komma till tals på ett balanserat och rättvist sätt, för vi människor är subjektiva. Vilket innebär att både sändare och mottagare naturligt reagerar olika på detta reportage.
Oavsett vem som har störst behov av integrationsvinkeln, om vi kallar Kalla Faktas vinkel för det, är det barnen, svenska som spanska elever, som berörs i slutändan. Om man gör ett reportage som behandlar 30 000 inflyttade svenskar till Spanien och fokuserar på två personer på en lokaltidning, en nytillsatt rektor utan insikt och erfarenhet om den unika skolmiljö hon skall leda, och 250 elever på en skola som Kalla Fakta enligt Fredrik Lundberg (redaktör) ändå försökte att hålla distans till, blir dock bilden skev även för de icke inblandade mottagarna. Jag säger inte att de i sak gjort något fel, men jag menar att de bara har berört toppen på ett isberg med sitt reportage. Tyvärr - förmodligen omedvetet - har de hjälpt till att skapa en schablonbild av mitt och tusentals andra människors hem. Den är inte representativ för vilka vi är eller var vi kommer ifrån. Den visar ett fragment av det som är negativt i samband med vilken invandring som helst. Den placeras på kartan av svensk inställning till invandring som någon form av motvikt till vår inhemska politik och den kritik som finns kring svenska integrationsfrågor.
Analysen borde fördjupas
Jag anser inte att Kalla Faktas bild är helt fel, men den behöver fördjupas i sin analys.
Kuriosa beträffande mångkulturellt och integration är att i min klass på svenska skolan i Costa del sol fanns endast tre elever med två svenska föräldrar. Övriga tio hade en eller två föräldrar som var från Spanien, Finland, Norge, Polen, Italien, Tyskland och USA. Andra nationaliteter på skolan var isländska, danska, engelska m.fl. Detta medförde också att flera olika religioner fanns representerade. Jag har aldrig befunnit mig i en så mångkulturell miljö, där ingen ifrågasattes eller behandlades annorlunda på grund av sitt ursprung. Och vi talade alla spanska. Många helt flytande, medan andra naturligt var nybörjare. Men vi kunde alla konversera och göra oss förstådda. Vi var tvungna, eftersom ett par av spansklärarna inte talade svenska. Vissa år hade vi fyra språk per dag. Vid tretton års ålder hade jag svenska, tyska, spanska och engelska i läxa dagligen. Grammatik och hundratals glosor per vecka som vi SKULLE kunna. Det var oerhört krångligt att skolka. Man blev oftast funnen och fick en tydlig reprimand, varför de flesta av oss valde att plugga. Jag gick ut med toppbetyg, inklusive alla språk. Och det var inte för att jag var ovanligt språkbegåvad. Skolan hade extremt höga krav och ständigt närvarande lärare, som aldrig lät oss slinka igenom. Vad gäller utgångsbetyg gick flera i min klass och min syster ut gymnasiet på svenska skolan med dubbla behörigheter; alltså till både svensk och spansk vidareutbildning på universitet. Majoriteten av oss har tagit - eller ska inom kort ta - examen från bl.a. Chalmers, Stockholms universitet och Södertörns högskola här i Sverige. Flera av de övriga eleverna har fortbildat sig även på spanska och andra universitet runt om i världen.
Det betyder att den svenska pianolärarinnan, som Kalla Fakta intervjuat, har fel när hon säger att barnen varken kan svenska eller spanska tillräckligt väl för att kunna söka vidare och således inte kommer in på vidareutbildningar, även om det precis som i alla skolor finns elever på svenska skolan med undermåliga betyg.
Så såg svenska skolan i Costa del sol ut på 1990-talet och jag är självklart intresserad av varför den blivit som den blivit. Därför att det har en direkt koppling till att integrationen har blivit ett problem.
Sen får vi inte glömma alla andra nationaliteter som har kolonier på kusten. Det fanns i alla fall på 1990-talet förutom svenska skolan, en finsk, norsk, tysk och flera internationella skolor med engelska som undervisningsspråk. Det finns engelska och amerikanska skolor. Det finns flera svenskar som inte går på svenska skolan, men som umgås flitigt med svenskarna. Svenskarna umgås ofta med engelska och internationella skolelever. När jag gick på skolan hade jag de sista åren en stor umgängeskrets, som bestod av britter, fransmän, spanjorer, tyskar och norrmän. Vi talade dock engelska för det mesta, annars spanska. Alla var överens om att Costa del sol inte var speciellt spanskt. Där finns en subkultur med helt egna mönster. Och spanjorerna är inte sena att hålla med. Men det betyder inte att det är eftersträvansvärt, oproblematiskt eller att alla tycker om det.
Utbildning och förändring
De två övriga perspektiven utöver integration är alltså utbildning och förändring.
Utbildningen har vi redan berört. Skolan var navet i den svenska kolonien redan under tidigt 1990-tal, previs som den har varit sedan starten på 1960-talet, med de nackdelar som följer av det. Men den var också inkörsporten till den spanska kulturen och till den respekt som alltid fanns närvarande gentemot Spanien som värdland. Den respekten ärvde vi från lärare, äldre elever och en skola som värdesatte ett samarbete och en tradition av uppmuntran till integration. Vi var färre, vi var inte lika synliga och problemen fanns absolut. Men de bemöttes. Och inte genom att ha engelsktalande poliser, utan spansktalande svenskar.
Så frågan jag ställer mig är, varför det blivit på det sätt Kalla Fakta skildrar i reportaget. För så har inte alltid varit. All invandring innefattar meningsskiljaktigheter. När det gäller svenska skolan och det klimat den skapat har det alltid funnits bråkmakare bland elever och även vuxna. Men fram till 1996 fanns en mycket tydlig, och av de flesta uppskattad inställning bland svenskar, att vi var gäster och som sådana hade ett ansvar. Vi elever representerade Sveriges närvaro i Spanien. Det var inte alltid friktionsfritt och ibland svårt att finna en enkel mötesplats där vi levde i en subkultur med hela världen i en trevåningsvilla i Spanien. På den tiden fanns det bara ett enda skolhus med lekskola längst ner och gymnasiet högst upp.
Och tonåringar vill som bekant få styra över sina liv. Spanska som svenska. Högstadie- och gymnasieeleverna gick ut på helgerna och det var där mötet med spanjorer ägde rum. Oftast var alla toleranta, men visst förekom det fylleslagsmål och element av irritation. Men så länge vi betedde oss som anständiga kunder var vi alltid välkomna. Majoriteten av barerna levde på just turister och utlänningar. Risken för att stöta på både lärare och föräldrar på stan var också stor. Många av oss träffade vänner för livet från alla möjliga platser i världen. Det var ett annat sätt att introduceras i vuxenvärlden och alkohol och droger är lättare att få tag på än i Sverige. Vilket innebar ett stort ansvar och prov på sunt förnuft. På gott och ont.
Vi integrerades dessutom i dubbel bemärkelse. Vi kom alla från olika ekonomiska förhållanden. Men vi lärde oss att det finns gemenskap trots olika språk hemma och olika möjligheter att roa sig ekonomiskt. Vi hade Sverige möter Spanien gemensamt. Man dög som person oavsett ekonomisk status. Och oavsett om man var kille eller tjej. Vi hade i praktiken en syskonrelation med våra klasskamrater, vilket gjorde att alla ogenerat försökte överrösta varandra under lektionerna och ingen hade intresse av att ge sig. Än mindre vara tyst, som det sägs att flickor tenderar att vara i dagens skolor. Killarna hävdade sig aldrig för att de visste att de fick för att de var just killar. Inget av könen ”visste” att det ”fanns” ett överlägset kön när det gällde förtur, skola, arbete etc. Sen var killarna uppenbarligen svårare att tackla på idrotten, men det var också allt.
År 1996 flyttade den dåvarande rektorn efter de fem år som var tidsgränsen för anställningen. I och med denna förändring och omvärldspolitiken i övrigt upphörde mycket av det som tidigare karaktäriserat skolan. EU började visa sin närvaro och för en utlandssvensk var det mestadels positivt. Jag vet inte exakt hur det ekonomiska läget var för skolan före EU, men jag vet att det inte alltid var det bästa.
Den nya rektorn hade varit nere på kusten en omgång tidigare, och som alltid medför ett rektorsbyte förändringar. Eftersom jag hade min familj kvar och min syster i skolan, såg jag en ”ny tid” formas. Det mest slående var de fysiska förändringarna som inleddes under mitt sista år. Skolan hade fått fler lokaler och skolgården hade restaurerats, vilket var bra. När jag började fanns inte ens duschar. Med förändringarna uppstod snabbt en ny stämning; lite av ”vi” och ”dem”. Det fanns sedan länge ett högt staket och en mur runt skolan, vilka hade som främsta syfte att skydda de små barnen från stadens bilar, hålla bollar och annat kvar på skolgården och att förhindra inbrott. Nu fanns plötsligt en stor, låst grind styrd av en porttelefon och den sedvanliga välkomstkänslan var borta. Skolan blev en sluten ö. Vi gamla elever kunde ibland ha svårt att komma in. Var man hemma på lov brukade man alltid hälsa på i skolan. Lärarna var ens vänner och alla ens övriga vänner var ju eleverna. Alla visste vilka alla var, gamla som nya. De elever som vuxit upp i skolan och alltjämt gick kvar kände sig som främlingar hemma.
En ny skola
Utbildningen var fortfarande bra, men elevantalet växte dramatiskt. På sex år har skolan fått ca 100 fler elever. Det är en ökning med drygt 60%. Men det var ingen traditionell ökning så till vida att eleverna kom för att stanna ett par år eller mer. Eller att det permanent bosatte sig många fler familjer med syskonpar än tidigare, vilket hade en stor betydelse för sammanhållningen och toleransen mellan treåringar, tolvåringar och tjugoåringar. Det kom många elever, men många flyttade också. En del av ökningen berodde på ett nystartat initiativ för utlandsstudier. Det kom nu ner gymnasister, som bodde i bl.a. spanska värdfamiljer, hade bidrag och god ekonomi och som bara skulle vara där en eller två terminer. Tonåringar utan sin familj och därmed 17-19 åringar utan samma krav på sig att vara hemma i tid på kvällarna, att ha ett ansvar för skolan och dess bästa, eller insikten om att mycket pengar inte alltid är uppskattat i den här miljön. Andalusien har varit en av Spaniens fattigaste regioner. Var den befinner sig på välståndsstegen idag vet jag inte. Dessa gäststudenter hade självklart krav på sig av olika slag men det var en ny typ av svenska elever i Fuengirola.
Merparten av de här ungdomarna var skötsamma och goda studenter. Men företeelsen störde en del grupper utanför skolmurarna. Även inom skolan uppstod intressekonflikter. Framförallt blev bristen på förståelse för det spanska tydlig och ”inskolningen”, som för oss gamla elever varit avgörande för en bra samexistens, förändrades. Det fanns inte den tid som förut funnits, eftersom eleverna inte stannade tillräckligt länge. Samtidigt som skolan växte byttes många lärare ut. Många slutade eller hade gjort sina fem år. Det kom ännu en ny rektor, som dock i princip tvingades sluta p g a intressekonflikter. Skolan befann sig ni i ett läge utan anställd rektor i drygt en termin. En av lärarna vikarierade i väntan på en ny tillsättning. Detta skapade en situation med rektorstrassel, nya lärare och många nya elever, som helt saknade den tradition och erfarenhet som tidigare präglat svenskarnas närvaro i Fuengirola och på kusten. De outtalade och uttalade regler för samexistens, som utarbetats genom åren, gick till viss del förlorade. Och de som fick lida för detta var de svenska eleverna vars undervisning och fokus uppenbarligen tog stryk, liksom Fuengirolas invånare. Ytterligare en faktor som jag tror har påverkat situationen är införandet av Euron och ekonomins omvandling. Skolan är en privat skola med hög terminsavgift. Min uppfattning är att det är flera saker som oberoende av varandra kommit i gungning samtidigt.
Integration sker i hjärtat
Vi är nu framme vid tidpunkten för Kalla Faktas reportage i februari 2003. Viktigt att förstå är att före medias skildringar av Costa del sols och svenska skolans ”tillstånd”, hade människor i allmänhet (TV-publiken) ingen bild alls av en av Sveriges största utlandsskolor. Vi är många som har fått denna skolas utbildning, vilket alltså är en av våra starkare meriter. Vi som slitit för att få bra betyg på en mycket tuff utbildning vill behålla vår trovärdighet och kunna vara stolta för vad vi är idag och att detta är en direkt reflektion av ett unikt samhälle som vi gemensamt gjorde till en positiv (om än inte okomplicerad) mötesplats för ALLA. Något som vore helt omöjligt utan fantastiska och hängivna lärare, som lärde oss att se varandra och våra grannar, att våga pröva nytt och att aldrig ge upp.
Jag vill på detta sätt ge mitt hem och min skola på Costa del sol en mer nyanserad presentation. Jag är stolt över min bakgrund. Den har aldrig varit lätt att förklara eller definiera. Men jag är övertygad om att den har gjort mig tolerant och öppen för det faktum att livet betår av olika vinklar av allt. Och att alla människor oavsett ursprung verkligen är lika mycket värda.
Integration sker i hjärtat, inte i hjärnan och inte genom plånboken.
Anna Bylin
Student på Stockholms universitet, tidigare utlandssvensk och elev vid svenska skolan i Costa del sol
